Ett liv utan instagramfilter-ge mig!

Idag ska det för en gångs skull inte handla om stickning. Jag har för ett tag sedan flyttat till ett lite finare överklassområde utanför Göteborg. Det låter nästan som ett skällsord tycker jag när jag säger att jag bor här. Som om jag skäms. Jag måste i andra meningen ursäkta mig och säga med ett skratt att ja, ne, jag har inte köpt en villa för 8 miljoner, jag bor i ett av tre hyreshus med lägenheter i området... 

I Sverige är det pinsamt att må bra, ha det fint och vara rik. Och jag som person vill ju inte identifiera mig med en "sådan som bor fint" jag vill ju leva ett enkelt Kristusliv. Där man delar med sig av sina tillgångar. Där man delar vardagen med varandra på balkongen eller uteplatsen. Utan att det första man gör istället är att ursäkta sina utemöbler för att de råkar vara köpta på Ikea eller maxi eller ngt annat stort lågprisvaruhus.

Det sjuka är att man blir smittad. De senaste månaderna har jag börjat kolla på nya balkongmöbler, jag har köpt en grill, osv. Det kan iofs i mitt fall vara en start in i vuxenlivet. Men det kan också vara en början till en konsumtion där man bara vill ha mer. 

Och hjälp vad man jämför sig. Gick en liten promenad i området nu och kollade på gardiner från svenskt tenn, utemöbler, rabatter fulla med planterade tulpaner i alla färger, altaner och utbyggnader. "Men alla andra har det ju så mysigt och fint!!"

Det som dock fick mig att skriva det här inlägget var att jag gick förbi en jättelik, fin villa där det i fönstret var tre växter som alla hade vissna blad... Den lilla banala bilden blev en tankeställare för mig att, ja, hur fint det än är på utsidan så finns det vissna blad på insidan i allas våra liv. 

Varför söker sig så många till psykologer och terapeuter idag? Jo, för att det räcker inte. Vi räcker inte till, vi måste ha mer, om vi gör det och om vi köper det, DÅ duger vi! Nya utemöbler kanske ger dig livskvalitet i det här livet, men det kommer inte ta dig till himlen. 

Men det är svårt, och jag talar först och främst till mig själv. Det enkla livet, det svåra livet. Där man vågar dela med sig av sin inre person. Den man verkligen är. 

Absolut inget ont om mina grannar, det är ett fantastiskt fint område. Men vore det inte lite vackrare om vi såg och bekräftade varandra lite mer och varandras utemöbler lite mindre.